missheidis

Har inte skrivit på ett tag, för mycket tankar i huvudet, Tar en dag åt gången, ler, jobbar, grejar hemma, läser sagor, åker på kalas, träffar vänner, tränar med tjejerna, försöker vara Heidi men i den mörkaste delen av min hjärna gör det ont väldigt ont. Jag brottas med den fruktansvärt starka rädsla som finns där, med den panik känsla som kommer över mig med jämna mellanrum. Sen tar jag tag i mig själv igen och går vidare med dagen. Ibland brister det och så gråter jag i förtvivlan.

Alla säger att det blir bra, allt kommer och gå bra, men att försöka att inte vara rädd eller ledsen när jag vet att snart ska de söva mitt barn, öppna upp hennes skallben och skära ut en tumör ur hennes hjärna, gör inte precis att allt känns som lyckliga dagen utan oro.

Jag sitter och tex planerar vad vi ska göra med henne i sommar och sen känner jag bara att varför planera något och jag vet att jag inte ska tänka så, men jag kan inte bortse det faktum att en sådan operation kan orsaka blödningar i hjärnan, jag vill inte tänka på det, det är inte så att jag njuter av att tänka på det värsta. Men hur kan jag låta bli liksom det är min lilla bebis. Hjärtat brister bara jag tänker ens runt ämnet :(

Vi kör på här hemma, gör saker, hon mår ju bra nu, tumören är inte till något besvär just nu, tur det , att de hittade den nu och inte sen när den faktsikt orsakade problem, det säger läkarna om och om igen, som att man är helt pucko, ja jag fattar väl att det är bra att den hittades nu, såklart jag förstår det. Men det tar fortfarande inte bort det faktum att den finns där, att hon måste opereras, att det är riskfyllt,att hon bara är 2, att hon är min Pixie, att jag älskar henne, och skulle gärna ha 10 tumörer i huvudet bara hon slapp ha någon. Det ändrar inget.... hur glad jag nu än ska vara över att den hittades nu, det ändrar fortfarande inget.

det det däremot gör är att det sätter saker i ett helt annat perspektiv, jag orkar inte lägga onödig energi på skitsaker mer, jag säger vad jag tycker direkt och går inte runt och surar, jag slösar inte min tid på skit och bråk den spenderar jag tusen ggr hellre med mina barn. Jag kommer aldrig någonsin igen att sätta något totalt meningslöst framför dem. Synd bara att det krävs något sådant här förrän man verkligen inser det. Nu har jag ju inte precis gått runt och struntat i mina barn men det händer ofta att vi tex är irriterade eller sura och och det går ut över barnen , vi har ingen tid att verkligen uppmärksamma barnen för vi är så upptagna i det andra. Nej jag känner bara att usch jag känner så mycket. Vill bara att det ska vara över, att jag får ta Pixie på Ponyridning, klappa getter, åka vattenrutschkana eller vad fan som helst. Vill bara att det är över!

glittrande vindar
skimrande färger
lycka
du leder vägen till glädjen
du öppnar hjärtat med kärlek
äppeldofter
solskensdans
ro
du är den som för mig framåt
älskar dig Pixie