missheidis

Vilka veckor vi har både bakom och framför oss på jobbet, whoop whoop, hurra för de stackars tjejer som har stark mentalitet och stålmuskler och en otröttlig hjärna och fixar detta :) Själv ska jaf packa ner P i vagnen och köra fullfart mot dagis och sen joinar jag tjejerna :)

Så ha en fin dag alla :)

Det känns bättre nu när jag vaknat, jag har sagt saker igår jag borde sagt för länge sen. Vissa kommer inte att förstå men det är förståligt när ingen någonsin ryter ifrån. Jag har väl kanske fått nog av att konstant anpassa mig efter andra. Att alltid diskutera samma jäkla sak om och om igen eftersom man inte kommer komma någon vart i alla fall. Jag ska se över mitt nu, mig själv, min familj och mitt företag. Ja jag vet jag är egoist, självcentrerad och omogen men , .... so what, då är jag det.

Ibland måste man välja , göra ett aktivt val, jag har inte kunnat välja för både själviska men även för att jag så hemskt gärna vill slippa göra folk ledsen. Men jag kom fram till att ibland behöver allt bli sagt och när man lättat på hjärtat kan man gå vidare. Och det fungerade faktiskt, inget blir sig väl någonsin likt igen men det känns så otroligt skönt nu.

Jag vet inte varför jag skriver det här kanske för att förklara, för att jag är en sådan mes och får ångest att jag gjort någon ledsen, kanske för att bekräfta för mig själv att det faktiskt var dax att ryta ifrån. Om man inte kan ge mig den respekt jag förtjänar, om man inte klarar av att ge och ta så får det vara. Jag har faktiskt fått nog, orkar inte vara ledsen eller besviken. Och faktiskt så orkar jag inte hela tiden tänka på andra. Inte våga säga som man tycker för någon blir ledsen. Jo jag är LEDSEN för det men jag måste andas just nu tyvärr.

Om att försöka förstå så hårt att hjärnan börja ryka.
Om att vara tvungen att välja.
Om att det inte alltid blir som man tänkt.
Om att hur hårt man än önskar så fungerar inte alltid saker och ting som de borde.
Om att bli förtvivlad.
Om att acceptera och gå vidare.
Om att få ont i huvudet och hjärtat.
Om att bli förbannad och svära en massa onödiga svordomar.
Om att bli sur på sig själv för att man alltid behärskar sig och inte skriker ut alla dumma ord man kan.
Om att bli less.
Om att ge upp.
Om att säga "Ja du Heidi, nu står vi här igen och känner oss dum.... vad nu då?"
Om att inse att jag faktiskt är jävligt viktig för de som är närä.
Om att bli ledsen och gråta.
Om att veta att nu jäklar tar jag tag i det här.
Om att vara lycklig att Fredrik sover bredvid mig och barnen drömmer sött i sängarna.
Om att slappna av och gå vidare.

Det är inte alltid så lätt att leva.