missheidis

Ibland händer det saker som man riktigt inte är förbered på men det är bara att sadla om och ändra riktning , allt går ju.

I onsdags var jag i Övik, när jag kom hem va Fredrik uppe med Pixie som var hostig så vi tänkte att lika bra hon sover med oss för hon lär ju vakna ändå. Jag och Pixie kryper ner under täcket och kramas lite, plötsligt vill hon ta mina händer, hon vänder och vrider på dem lite och lägger sina hände i mina och tittar länge på mig. Sedan händer något, hon blir helt tyst och sätter sig upp, börjar titta på väggen och svarar inte längre på tilltal. jag ropar på Fredrik att nu måste vi till sjukhuset genast. Han plockar upp henne och slänger på henne lite kläder.
Jag springer upp till mamma och säger att håll koll på Michela vi drar till sjukhuset nu.

Väl ute på gården så kör fredrik fram bilen men just innan jag ska sättä mig i den med Pixie börjar hon krampa, jag ser mamma i fönstret och skriker att hon ska ringa ambulansen.

Pixie lägger jag ner på marken en stund och just då , den stunden trodde jag inte att jag skulle ha någon liten Pixie mer. Men hon andas på även om hon krampar och ambulansen kommer. Dock hjälper ingen krampmedicin, varken i ambulansen eller på akuten. Så ett beslut tas att söva henne och man intuberar. När de har koll på läget körs hon upp till Iva.

Hela torsdagen är hon stabil, dock behöver hon mycket syrgas och hon halvvaknar emellanåt och vrider och vänder på sig. Ibland nickar hon lite till svar. Jag och Fredrik sitter med henne, min mamma och Tiina kommer också några gånger.

På fredag morgon är värdena de sammaoch man vet nu att det varit en lunginflammation som orsakat en sepsiskchock och därav det apatiska tillståndet. Fredagen flyter på då vi plötsligt får veta att iofs så är hon stabil men läkarna tycker att det nog är bättre om vi flyttas till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm.

Kan säga att när jag fått den informationen och sedan får veta att de kommer om några timmar och hämtar henne med ambulansflygså fattade jag inte mycket, kunde inte komma på hur jag skulle lägga upp det överhuvudtaget. Vad behövde jag göra??? Ingen aning. Sen fick jag veta att ingen av oss fick åka med i flyget men de tyckte att vi kunde åka hem och sova för att dagen efter åka dit!!!! Nja , kan säga att jag inte hade några planer på att sova. Jag behövde bara organisera om i hjärnan lite. Så jag insåg att det inte varlönt att göra en panik grej av det hela eftersom Pixie faktiskt under omständigheterna mådde bra. Så jag sa till en småförvirrad Fredrik att INTE ställa in sin spelning på house of metal på kvällen och att vi kör till Stockholm direkt efter det. Och det var faktiskt det bästa beslutet jag kunde ta, ingen ångest, ingen panik, mer ett lugn över att allt gick enligt planrna utan att ännu mera kaos skapats genom att avboka osv.

Fredrik åkte och förberedde väskor, gjorde soundchek osv, jag sickade iväg Pixie med ambulansen, men innan det kom Michela, daniela och ahmed och tittade till henne. Michela tog det hårt. Hennes lilla lilla Pixie såg helt hjälplös och sjuk ut. Då brast det i mitt mammahjärta. Stackars mina flickor. Det är bara Jaymie som inte riktigt vet hur sjuk Pixie egentligen är, vilket kanske är bäst så.

Sen åkte Pixie, jag bytte kläderna jag haft på mig sedan onsdagmorgon, Fredrik spelade och vi åkte mot stockholm. I stockholm tog min bror hand om Pixie tills vi kom fram vilket jag är honom evigt tacksam för.

Just nu är läget bättre, det går sakta men säkert framåt :) Så att vi till och med pratat om det kommer att gå till när viväcker henne sen, LYCKA.

Så gå krama om era nära och kära lite extra nu, för dagen kan ta en konstig vändning från en sekund till en annan.