om natten
rädslor
Pixie har lyckats dra på sig krupp och skäller tungt på natten, och då ifrån det mörker som finns djupt inne i mig så kröp rädslan fram igen. Jag kunde verkligen känna hur pulsen ökade på mig när jag lyssnade på hennes tunga andning och ofrivilligt tänkte på hur den påminde om hennes andning den där natten när allt höll på att gå åt helvete. Tur att hon var vaken och pratade normalt. Tillslut kunde jag slappna av och somna, jävla skiträdsla.
Nej men packa helt färdigt, göra fakturor, löner, åka på kalas i Sävar, färga hår osv står på dagens agenda :) och ja få jaymie att förstå att vi faktiskt åker imorgon :)
snart bär det av.
Det är inte många dagar kvar nu, måndag kväll åker jag, Jaymie och Pixie ifrån Umeå för att inte komma tillbaka förrän om 3 månader.
Det är ganska overkligt egentligen att tänka på det på det sättet, för fram tills nu har jag egentligen fokuserat mig på allt som ska fixas här hemma inför resan och inte hunnit tänka så mycket på vad som blir sedan. Jag har försökt att vara med de som blir kvar här hemma, försökt att lägga ner energi på firman, på att visa viktiga människor att jag tycker om dem osv.
Sen om 3 dagar får jag lägga energi på att verkligen lära känna ett nytt land, på att lära mina barn att fungera i ett nytt land, på att hitta lösningar på projekt och på att finna nya delar av mig själv.
Stockholm
stockholmskortet
Ja nu fortsätter jag bygga Pippi
Gambia biljetter
klart
måla
VA ... är det jul snart...
hej igen
ingen operation imorgon..
Tänkte bara uppdatera att läget är ändrat igen........................ Man vet fan inte hur nästa dag kommer att se ut, läkarna har haft ett möte och de har studerat de nyaste magnetröntgenbilderna, jämfört med de förra osv och kommit fram till att de inte vill operera nu......
Så ingen operation imorgon alltså, har varit lite svårt att ställa om och man förstår inte riktigt något men det känns bra, det känns underbart att bara få vara i alla fall denna sommar utan den där jäkla operationen.
Det läkarna säger är att tumören visserligen är aktiv och har blodkärl osv men den har inte växt vilket betyder att den växer mycket sakta. Och när man då jämför de risker en operation medför så är det säkrare för Pixie att inte operera nu. Hennes hjärna växer i 2 år till så varje dag den får växa och mogna är possitivt (hjärnan alltså ) vi gör en ny magnetröntgen i Augusti och ser om något hänt och då tar de ställning igen ifall de vill operera. Ja jisses jag vet inte vad jag ska skriva, man är lite i chock fortfarande, först var det kaos och oj oj det måste opereras nuuuuuuuuuuuuuuu sen skulle det nog inte opereras alls, sen skulle det opereras och det var bestämt och alla hemskheter som kunde hända gicks igenom med oss, jag skrev begravningstexter i sömnen och jag vet inte vad och nu ska vi vänta.... Vi fick ju veta detta i fredags så man är väl inte helt redig än, senast en timme sen fick jag plötsligt panik och tänkte att vi glömt åka till sjukhuset.....
Nej men det är fint att den inte växt nog för att jag vill ha ut skiten men väntar gärna om det hjälper och ökar chanserna för en fullständig återhämtning efter operationen.
Så imorgon blir det dagis för Pixie och jobb för oss istället för en nervös väntan och operation. :)¨
Sov gott alla och tack alla som tänkt på oss och Pixie, nu tar vi sommarlov från tumören och tar nya tag på hösten :)
3 dagar kvar
Det var en bra dag, Michela fyller 13, vi väckte henne 06.30 innan vi åkte, sjöng och gav paket, sen åt vi dyr jäkla tårta köpt på ICA Maxi, hann inte baka, tror hon var glad för allt i alla fall haha. Tiina och Jesaja kom, mamma och syrran såklart. Vi satt ute i solen hade det skönt, nåja nästan i alla fall, för min hjärna har lite svårt med det här med avslappning, jag sneglar på allt jag borde göra istället för att sitta i solen hela tiden, men det var skönt ändå haha.
På måndag är det den 18, jävla skitdag, eller jag vet inte kanske blir det den bästa dagen ever. Who knows liksom, önskar min bror var här. Hans närvaro i Stockholm när pIxie låg där var fan bäst. NU är han inte här och så är det bara, önskar ändå att han var det. Mamma är här och där på sjukhuset, det är skönt. Tiina finns där också. Min Fredrik, jag vet inte hur fan är man rädd tillsammans när man är rädd på olika sätt, jag har ingen aning i alla fall..... Vi finner någon sorts ro i varandr samtidigt som vi säkert skrämmer skiten ur varandra. Han är tyst och jag gråter ibland och så försöker man vara till hands för varandra även om man själv är i ett totalt hjärndött tillstånd. Det blir nog bra, Pixie blir bra, vi blir bra, jag blir bra även om jag skriver hackigt och med korta konstiga meningar haha, har insett att jag gör det, men jag tänker så just nu, kort, bestämt, i fakta.
Oj vad mycket kul vi ska göra i sommar, med familjen, jag och fredrik, jag själv, fredrik sjäv, får man planera sådant, får jag planera saker jag ska göra själv?? Är jag självisk, jag vet inte, men jag planerar i alla fall, vad fan ska jag annars göra liksom? Pixie blir frisk vi fortsätter vårt liv och då måste man ju ha fortsätt leva nu så man inte måste börja med en jäkla rivstart plötsligt. Jag tror det i alla fall, och som mamma säger, planer går att ändra, det är ju sant.
Är extremt okoncentrerad och hoppig, kan inte göra en grej åtgången, gör allt samtidigt liksom, vill läsa flera böcker samtidigt, klippa gräs och rensaogräs samtidigt, läsa bok och bygga klossar med Pixie, samtidigt, plugga, jobba, skriva.. samtidigt. Det är säkert hjärnans sätt att fixa det här, att inte ha tid att tänka. För såfort världen stannar en sekund bryter jag ihop och blir rädd får panik, gråter, blir arg och ledsen. Jävla skithjärna liksom, ge mig lite åt gången inte allt samtiditg tack.
Mitt skrivande står still, tittar på sidan och har ingen aning vad fan jag ska skriva, det släpper väl igen kanske, senare. Vill bara göra något annat än tänka, imorgon ska vi göra glass, det tar typ 10 minuter............
operationen närmar sig
18/6 är siffrorna som får mig både att känna lättnad och som får mitt hjärta att gå sönder, 18/6 är dagen Pixie börjar bli frisk eller inte.... 18/6 är dagen jag är livrädd för.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen med mig själv ibland så jag struntar i det bara. Jag bara är, skrattar åt Pixies humor åt hennes skämt, planerar sommaren efter operationen. Men hur man än är så blir det så här, i garaget står Pixies nya cykelbarnstol, hon har aldrig suttit i den, och jag måste ju cykla med henne nu innan 18/6 för tänk om hon aldrig får åka i den... Jag är kass på det här, på att inte sörja i förväg, hur gör man?? Jag gör det inte hela tiden, vill dock inte göra det alls, hur fan gör man???
Nej nu skiter jag i detta och går hänger tvätt istället eller något annat meningslöst,
/ Heidi
Pixies tumör
Alla säger att det blir bra, allt kommer och gå bra, men att försöka att inte vara rädd eller ledsen när jag vet att snart ska de söva mitt barn, öppna upp hennes skallben och skära ut en tumör ur hennes hjärna, gör inte precis att allt känns som lyckliga dagen utan oro.
Jag sitter och tex planerar vad vi ska göra med henne i sommar och sen känner jag bara att varför planera något och jag vet att jag inte ska tänka så, men jag kan inte bortse det faktum att en sådan operation kan orsaka blödningar i hjärnan, jag vill inte tänka på det, det är inte så att jag njuter av att tänka på det värsta. Men hur kan jag låta bli liksom det är min lilla bebis. Hjärtat brister bara jag tänker ens runt ämnet :(
Vi kör på här hemma, gör saker, hon mår ju bra nu, tumören är inte till något besvär just nu, tur det , att de hittade den nu och inte sen när den faktsikt orsakade problem, det säger läkarna om och om igen, som att man är helt pucko, ja jag fattar väl att det är bra att den hittades nu, såklart jag förstår det. Men det tar fortfarande inte bort det faktum att den finns där, att hon måste opereras, att det är riskfyllt,att hon bara är 2, att hon är min Pixie, att jag älskar henne, och skulle gärna ha 10 tumörer i huvudet bara hon slapp ha någon. Det ändrar inget.... hur glad jag nu än ska vara över att den hittades nu, det ändrar fortfarande inget.
det det däremot gör är att det sätter saker i ett helt annat perspektiv, jag orkar inte lägga onödig energi på skitsaker mer, jag säger vad jag tycker direkt och går inte runt och surar, jag slösar inte min tid på skit och bråk den spenderar jag tusen ggr hellre med mina barn. Jag kommer aldrig någonsin igen att sätta något totalt meningslöst framför dem. Synd bara att det krävs något sådant här förrän man verkligen inser det. Nu har jag ju inte precis gått runt och struntat i mina barn men det händer ofta att vi tex är irriterade eller sura och och det går ut över barnen , vi har ingen tid att verkligen uppmärksamma barnen för vi är så upptagna i det andra. Nej jag känner bara att usch jag känner så mycket. Vill bara att det ska vara över, att jag får ta Pixie på Ponyridning, klappa getter, åka vattenrutschkana eller vad fan som helst. Vill bara att det är över!
glittrande vindar
skimrande färger
lycka
du leder vägen till glädjen
du öppnar hjärtat med kärlek
äppeldofter
solskensdans
ro
du är den som för mig framåt
älskar dig Pixie
resebilder 4 och imorgon blir det läkaren....
Imorgon ska vi till Pixies läkare....
Dagens bilder är från en utgrävning från rommartiden jag och Michela hittade i Lissabon
Jag blev så lycklig när jag upptäckte hur lycklig Michela blev över det vi hittade, att hon börjar som jag älska vår historia :) <3 samtidigt blir jag som vanligt ödmjuk och förundrad över allt som finns bevarat, tänk att det står ett skruttehus någonstans på en vanlig gata, sen bestäms det att huset ska rivas och något annat ska byggas där och sen dadaa hittar man plötsligt en annan byggnad under den byggnaden som är typ flera tusen år gammalt. Ganska fantastiskt egentligen. Och sen hittar man krukor och annat som fanns i hemmen då och det är näst intill alldeles helt, ja jag blir nästan helt uppjagad bara jag skriver om det :)
Nej nu blev jag så uppeggad att jag måste gå lägga mig och läsa lite i någon historisk bok haha jaja jag vet, nörd ;)
Sov gott